Da capo aria är en sångform som främst användes under barocken. Den är i ternär form (ABA’). A-avsnittet är i tonika, och B-avsnittet är ofta i moll och stämningen är ofta mer eftertänksam. I upprepningen av A-avsnittet (A’) visar sångaren sin vokala virtuositet genom att improvisera och pryda den melodiska linjen; sångaren lägger till trillningar, acciaccaturer, mordents, appoggiaturer, löpningar och hopp, allt för att visa upp sin skicklighet som sångare. I slutet av det upprepade avsnittet var det vanligt att lägga till en kadens.
Noteringarna innehöll endast A-avsnittet och B-avsnittet, med ett ”Da Capo” eller ”D. C.” i slutet, vilket signalerade att sångaren skulle gå tillbaka till A-avsnittet och improvisera. Ibland förverkligade (skrev ut) kompositören den ornamenterade A-sektionen, till exempel ”Rejoice greatly” från Händels Messias, men detta är sällsynt.
Da capo arian föll ur modet under den klassiska eran eftersom fokus flyttades från utförarens virtuositet till musikens skönhet. Sångarna skulle framföra det som var skrivet, där ornamenten specificerades av kompositören och inte valdes av sångaren.
Exempel:
”Rejoice greatly” från Händels Messias
”Da tempeste” från Händels Giulio Cesare in Egitto
”Lascia ch’io pianga” från Händels Rinaldo
”Jauchzet Gott in allen Landen” från Bachs kantat